Än en gång har dörren till börssalen öppnats och ett okänt namn har förkunnats inför en förväntansfull journalistkår. Än en gång kan jag känna att jag blivit sviken. Jag hade nog hoppats på en förnyelse i tänkandet när man bytte den ständige sekreteraren (hur kan en ständig bytas ut?) mot en något yngre person som jag hade hoppats var lite mer modern i sitt tänk. Nåväl, hur modern kan man vara när man har historia som sin profession?

Nu till något helt annat. I början av sommaren ringde en avlägsen släkting till mig.

– Du som ska vara hemma i sommar och skriva på din detektivroman, kan inte du ta hand om vår papegoja när vi åker på semester? frågade han.

older-sibling-616204_1280

Jag var mycket tveksam men bevekades av papegojans olycksöde. Min släkting hade nämligen tagit den som sommarbarn för åtta år sedan. Därefter hade den blivit kvar då de riktiga ägarna inte låtsades om den längre.

– ­ Det är en snäll papegoja och mycket lättskött, förklarade släktingen.

Vid midsommar flyttade den in i mitt arbetsrum. Det första den gjorde var att bita mig i fingret när jag skulle bjuda den på ett kex. De följande veckorna roade den sig med att skrika ”kom in” när jag gick ut, jama som en katt och kackla som en höna. Dessutom ägnade den sig åt att skvätta vindruvor och jordgubbar på gardiner och tapeter samt stänka vatten över mina manus. I början hade jag lite svårt att koncentrera mig på skrivandet. Men efter ett tag vande jag mig vid att ha någon som sjöng ”Helan går” hundra gånger på raken och visslade ”Blinka lilla stjärna” hela förmiddagen. I mitten av juli hade den tyvärr lärt sig namnet på mördaren i deckaren som jag skrev på.

­- Det är Benny som är mördaren, förklarade den med hög och ljudlig stämma minst tre hundra gånger om dagen. Jag var livrädd för att någon skulle höra den och funderade på att förse pippin med munkavle men hittade ingen metod att få en sådan runt näbben utan att bli av med ett par fingrar. Detta innebar att vi inte vågade bjuda hem några vänner på hela sommaren.

Nedanför buren samlades drivor av tomma fröskal, fjädrar, sönderrivna tidningar och sönderbitna sittpinnar. Varje dag fick jag ge mig ut i skogen för att leta nya fräscha grenar att placera i buren. Dessutom var vi tvungna att tänka på papegojans krävande mage var gång vi var och handlade. Dammsugaren gav upp någon gång i juli. I mitten av augusti gav min hustru upp.

– Nu måste dom väl ändå ha kommit hem från semestern, sa hon. Ring och säg åt honom att komma och hämta den förvuxna undulaten. Sedan får vi tapetsera om i ditt arbetsrum.

Jag slog en signal. Det var min släkting som svarade.

– Så bra att ni är hemma från semestern, sa jag. Då kanske ni kan komma och hämta papegojan?

Det blev tyst en lång stund. Så harklade sig min släkting.

– Vilken papegoja? frågade han