Häromdagen ringde chefredaktören på tidningen upp mig.

– Olnafors, det här duger inte, sa han.

– Vadå? frågade jag undrande.

– Kåserierna, svarade han. De är visserligen ganska roliga men för det mesta handlar de inte om den vanliga människan. Människor vill känna igen sig och det gör de inte i förlagsvärlden, bland pianoflyttare och andra udda personer som du verkar känna. Skriv om något vanligt den här gången. Folk skrattar om de känner igen sig själva i det som sker.

– Men jag lever inte ett sådant liv, försökte jag säga.

Då hade chefredaktören redan lagt på luren.   Modfälld lade jag också på. Särskilt som jag strax innan uppringningen hade skrivit de sista orden på nästkommande kåseri. En synnerligen genomarbetad artikel om en skrivarkurs i Älgbänning. För länspoeter. Men de var väl inte heller vanliga människor i chefredaktörens ögon. Nu var jag verkligen bekymrad.

 

Minst lika bekymrad var min hustru när hon kom hem.

– Jag måste gå till Prag, sa hon och ställde väskan i hallen.

– Till Prag! utropade jag. Tänker du lämna mig?

Nej, så var inte fallet. Hon förklarade att de hade en stegräkningstävling på jobbet för att höja det fysiska välbefinnandet och det antal steg hon förväntades gå räckte ända till Prag, även om hon bara behövde röra sig i och utanför Västerås. Detta stordåd skulle utföras inom åtta veckor.

– Så i morgon måste jag gå till jobbet, suckade hon.

Vi var båda två mycket bekymrade. Hon för sina steg och jag för mitt kåseri. Middagen avåts under tystnad och inte ens ett trevligt TV-program om kyrkor i Gästrikland fick mig på gott humör.

På natten kunde jag inte sova. Chefredaktörens ord malde i mitt inre. Strax efter klockan två steg jag upp ur sängen och lånade min hustrus mjukisbyxor som låg närmast till hands. Tänk att på hennes företag har de fortfarande minicall ty en sådan liten dosa satt i byxlinningen! Sen började jag vandra omkring i huset på det sätt jag gör när jag är orolig och tvingas tänka. Efter någon timmas vankande satte jag mig vid trummorna i det ljudisolerade rummet i källaren och hoppade upp och ned på trumstolen medan jag tränade den ena virveln efter den andra. Klockan fyra på morgonen smög jag över till grannen och lånade den frestande studsmattan som deras ungar jämt och ständigt nyttjar under lediga stunder.

Klockan fem hade jag fortfarande inte fått någon idé till ett vanligt kåseri utan gick och lade mig till de arla vårfåglarnas läten. Jag somnade direkt och vaknade till telefonsignalen klockan elva på förmiddagen. Det var min hustru.

– Vet du hur många steg det är till mitt arbete, kvittrade hon glädjestrålande. Det är 51 312 steg! Jag har blivit veckans bubblare och vunnit en fjällvandring för två i Orsa Grönklitt!

Jag gratulerade henne och gick tillbaks till sängen.

En halvtimme senare ringde chefredaktören.

– Jag har det, sa han. Du ska skriva om den stora farsoten idag; stegräknaren. Det finns inte en arbetsplats där inte personalen ska gå till Lofoten eller åtminstone till Sundsvall. Det kan du säkert göra något roligt av!

– Jag ska fundera på saken, sa jag och vände på kudden.