Drömmen om att hamna på listan som en av länets rikaste män uppstod då jag läste recensionerna över min senaste bok. Förväntningarna kom dock snabbt på skam när en av mina bortflyttade lokala författarkollegor fick Nobelpriset i litteratur och en känd, icke fullt skrivkunnig, fotbollsstjärna gav ut sina memoarer. Först blev jag lite ledsen över att se drömmen om en ekonomiskt oberoende framtid dö ut, men i grund och botten är jag storsint och unnar mina författarkollegor all den framgång de förtjänar. Tänk ändå att kunna skriva så få ord och få så bra betalt som nobelpristagare. Eller att egentligen inte skriva alls och göra god förtjänst även sedan spökskrivaren fått betalt!

Igår fick jag dock en order från Tranås på fyra böcker. Jag stuvade ner fyra ”Döden väntar på värdshuset” i en vadderad och förfrankerad påse för två kilo och begav mig iväg till Posten. Det visade sig att postkontoren numera är stängda större delen av dagen. Jag var villrådig men efter ett tag fick jag tag i en trött hemkommande brevbärare.

– Du ska lämna in paketet på ICA, sa han. ICA Blötbacken är närmast.

Jag tackade honom för upplysningen och kände mig rätt glad. Jag handlar ofta min mat på ICA Blötbacken där de är kända för sin goda service. Damen bakom postdisken kände jag igen sedan tidigare. Hon bemötte mig med en avmätthet som inte var hennes signum under den tid hon staplade burkar i hyllorna.

– Paketet väger 2007 gram, sa hon som en ståndaktig tennsoldat och snörpte på munnen. Det kan jag inte ta emot. Vi har våra regler.

– Men är vågen kalibrerad, frågade jag. Sju gram på två kilo ligger väl inom felmarginalen. Jag minns när jag köpte jordgubbar här i somras.

Den ståndaktiga damen tog ingen notis om mitt inlägg.

– Vi har våra regler, sa hon igen och trummade med en kulspetspenna på disken.

Jag gav upp, tog mitt paket och lämnade ICA Blötbacken som nu hade en kund mindre. I stället åkte jag till ICA Spättan på andra sidan staden. De är kända för sitt trevliga bemötande och sin glada personal.

Personen innanför postdisken var dock inte sitt vanliga jag. Servicegraden hade sjunkit betydligt i det nya offentliga åtagandet som postombud.

– Paketet väger 2004 gram, sa det tjänstgörande postbefälet. Det kan jag inte ta emot. Vi har våra regler.

– Omöjligt, sa jag. På Ica Blötbacken vägde paketet helt annorlunda. Jag ber att få tacka för vänligheten. Finns det någon konsumaffär i närheten?

Väl ute på parkeringen stötte jag ihop med en av postens gula skåpbilar. Chauffören höll på att tömma en av de postlådor som fortfarande går att träffa på här och där om man är uppmärksam.

– Kan jag få lämna med ett paket, frågade jag. Det är frankerat. Nu väger det visserligen mellan 2004 och 2007 gram och får egentligen bara väga 2000.

Postchauffören ryckte på axlarna.

– Det ger väl jag f-n i, sa han frankt. Det ligger inom felmarginalen. Men försök inte lämna in ett sådant paket på ICA. Dom är helt rabiata.