Nu är jag elev igen. Inte någon vanlig motsträvig skolelev utan en frivillig kursdeltagare. Jag har nämligen börjat spela dragspel. Jag har länge känt att det var något som fattades mig. Att kunna hantera ett instrument. Vad är då lämpligast? Jo, dragspel. Dragspel används väl ungefär två gånger om året. Vid midsommar och julgransplundringar.

Jag har insett att om jag kan hantera ett handklaver så kan jag vara den som står i mitten medan andra får dansa runt i en ring och krumbukta sig. Jag har ofta lagt märke till hur spelmännen vid midsommardansen med ett roat leende tittat på mig när jag motsträvigt tvingats hoppa som en groda eller fara runt som en skadeskjuten kråka. Jag har aldrig, inte ens som barn, uppskattat dessa lekar och nu har jag insett hur jag i framtiden ska kunna undvika dessa Friskis & Svettisövningar.

Sagt och gjort. Jag anmälde mig till en dragspelskurs. Vi var tre förhoppningsfulla elever på uppropet i augusti. Till min förvåning upptäckte jag att de båda övriga var herrar i min egen ålder. Förmodligen hade de samma baktanke som undertecknad eftersom de redan på första lektionen hävdade att de absolut måste kunna spela ”Små grodorna”, allra senast till midsommar. Läraren – en herre med glatt humör – log och sade att det inte borde vara omöjligt bara vi var flitiga och tränade minst en timma om dagen.

Fyllda av energi intygade vi att det inte skulle vara något problem. Vad vi då inte insåg var att ett ordinärt dragspel har cirka 80 knappar för högerhanden och ännu fler för vänsterhanden. Till råga på allt elände så har du instrumentet så placerat att det är hart när omöjligt att se knapparna du skall trycka på.

Mycket har jag lärt mig i mina dar men aldrig något så invecklat som att spela dragspel. Man får inte heller glömma att dra bälgen åt det ena eller det andra hållet – vid rätt tillfälle! Nu är snart terminen slut och jag kan ännu inte spela vare sig ”Små grodorna” eller ”Mormors lilla kråka”. ”Köp varm korv” kan jag hjälpligt men jag är inte säker på att den duger vid stången. Tyvärr glömmer jag ofta läxan och inser också att det inte räcker med att öva en kvart dagen innan nästa lektion.

Mina kurskamrater har kommit lite längre. Den ena har nästan lärt sig en liten vals och den andre, en kavallerist från glesbygden, ligger hästlängder före oss andra. Han har till och med lärt sig ”Svarte Rudolf”. Den finns inte ens med i kursboken! Han får ständigt beröm av vår lärare. Själv har jag bestämt mig för att resa bort efter jul och gör ett nytt försök till nästa år i stället.

Kanske på fiol.