En dag fick jag syn på en platsannons i lokalbladet där Tobbes Express sökte pianoflyttare. Jag kom ihåg en gång i småskolan när vi skulle flytta orgeln till vårt nya klassrum och fröken sa att jag skulle hjälpa till. Aron är stark sa hon. Han orkar. Så stolt har jag sällan varit. Därför ringde jag på annonsen. Det var Tobbe själv som svarade. Han avbröt mig nästan direkt och frågade när jag kunde vara där.

– Jag måste bara äta frukost, sa jag.

– Frukost bjuder jag på, sa Tobbe. Du kan få kaffe och en cigarett när du kommer.

Jag satte på mig baskern och överrocken, tog ett äpple och cyklade ner till staden och Tobbes Express. Tobbe hade varmkört firmabilen, en gammal Volvo 244 med släpkärra, och vinkade åt mig att ta plats.

– Du kör, sa han och flyttade över från förarsätet. Jag känner mig inte riktigt i form.

Ärligt talat så luktade han inte i form heller.

– Få se här nu, sa han. Nu ska vi ut till Bjurhovda och hämta ett piano, från sjunde våningen.

– Ojdå, sa jag och försökte försiktigt känna efter om bromsarna tog.

– Inga bekymmer, sa Tobbe. Det gäller bara att ta det piano.

Damen på sjunde våningen tog emot oss med öppna armar. Vi lastade upp pianot på en liten vagn och körde fram det till trappan. Här flyttade vi över det på en madrass, Tobbe tog 2 000 kr i betalt och så började vi nedfärden. Jag gick först och höll emot och Tobbe gick efter och styrde. Det gick hur smidigt som helst. Vi lastade upp pianot på släpkärran. Damen vinkade med en vit näsduk från fönstret och jag vinkade tillbaka med min värkande högerarm.

– Då är det återbruket nästa, sa jag.

– Du är inte klok, sa Tobbe. Hur lång tid tror du det tar att demontera ett piano i lämpliga containrar på återvinningen?

För min inre syn såg jag mig själv stå och plocka loss pianotrådar och slänga i metallcontainern, plasttangenterna åt sitt håll under övervakning av en nitisk återvinningsvaktmästare och en cigarettrökande Tobbe.

– Kör till Herrgärdets Vårdcentral, sa Tobbe. Dom kan behöva ett piano.

Vi körde dit och jag backade upp till entrédörren. Sen lastade vi in pianot på samma smidiga sätt som vi kört ut det ur lägenheten. En sjuksköterska från Barnavårdscentralen undrade vad vi höll på med, men Tobbe var duktig på att prata och fick henne att kvittera leveransen på ett papper som det stod Tobbes Express på.

– Du får ringa kontoret och fråga, sa han. Skriv på här att pianot är levererat.

Så fortsatte hela veckan. Vi hämtade pianon från lägenheter och villor och placerade ut på skolor, ålderdomshem och i bygdegårdar. Ett svart och särskilt ostämt piano fick vi lov att mellanlagra hemma i min hall. Vi ska försöka få in det på ett dagis sa Tobbe.

 

På fredag morgon kom jag först till företaget. Då ringde det i telefonen. Det var Herrgärdets Vårdcentral som ville bli av med ett piano och undrade vad det kostade.

– Två tusen kronor, sa jag och skämdes lite.

– Kan ni komma idag, frågade rösten i andra änden av luren.

Tobbe dök upp något senare och jag berättade om telefonepisoden för honom. Han gnuggade händerna av förtjusning.

– Där ser du, sa han. Detta är vad jag kallar ett självspelande piano.

 

Då fick jag nog av det hela och cyklade hem. Min fru mötte mig i hallen.

– Vi kan inte ha det där pianot stående ute i hallen, sa min fru. Jag har ringt en pianoflyttare. Vet du vad dom skulle ha för att hämta pianot?

– Tvåtusen kronor, förslog jag.