Min hustru hade fått ärva en smärre summa pengar från en barnlös moster och eftersom vi är förståndiga människor tänkte vi spara dessa till framtida bruk. Därför tog vi oss till Vandelbanken och bankdirektör S.E. Rvil. Konstigt namn förresten, men det hann jag inte tänka då ty han överräckte genast två kolorerade prospekt i glansigt papper till oss på andra sidan det enorma skrivbordet.
På framsidan av broschyrerna var det lyckliga människor som drack varsin paraplydrink i solnedgången under vajande palmer. Troligen förvissade om att deras surt förvärvade pengar var i tryggt förvar. Jag kände att vi kommit rätt och jag sjönk trygg djupare ner på besöksstolen. Bankdirektören harklade sig.
– Här har vi en fond i fondlösning med förvaltningsavgift på bara 37 % av kursnedgången, sa han. Vad sägs om det?
– Vi visste inte vad vi skulle svara så vi svarade inte. Tur att det finns sådana som begriper sådant här. Bankdirektören fortsatte.
– Vi har även fond i globala tillväxtmarknader som Sydpolen, Nordpolen och Burträsk. Eller ränteobligationsderivatsyndikat. Tycker ni om sådana?
– Vi svarade inte på detta heller.
Vi skruvade oss lite oroligt på pinnstolarna och försökte fördjupa oss i broschyren. Tänk att det fanns så mycket olika fonder! Här fanns fonduefonder i råvarumarknaden för ost, plafonder med dimmer för ljusskygg verksamhet och cementindustrifonden Puts Väck. Här fanns Pensionsfonden Snygg och Trygg samt indexfonden Luspudeln som var utmärkt i det rådande räntegapet.
Bankdirektören malde på och jag blev bara mer och mer förvirrad. Jag hade just börjat läsa om fonden Akta dig för Acta som stod att erhålla mot en mindre förnedringsprovision när min hustru resolut slog igen broschyren.
– Har ni ingen indisk fond? frågade hon.
– Indisk?
– Ja, från Madras.
– Jag är inte säker på att vi rekommenderar …
– Jag tror vi tar den ändå, sa min hustru. Madras-fonden, det vill säga pengarna i madrassen. Tack för alla goda råd och behåll broschyren.
En del av arvet använde vi samma dag. Vi köpte en fondtapet till köket.