Flyktingförläggningen låg i glesbygden.
Vilsekomna promenerade vi omkring på grusvägen i plastsandaler.
Den tysta skogen skuggade hotfullt gruset där vi gick
Sommaren då inget mörker syns i detta land.
Blåaktigt TV-sken från de få bebodda husen
men utan inbjudande öppna dörrar.
Multnande ved under korrugerad plåt
kunde jag hjälpt att bära in innan det blev för sent.
Tystnaden var så kompakt
att jag inte ens vågade erbjuda en blick utanför Gunnebostängslet.
Inte undra på att vi stod i klungor
för att ta den förlusttyngda landsortsbussen
in till det samhälle där det fanns en affär och en anslagstavla.
Tigande betraktade vi utbudet på Ica Nära
och valde noga av överflödet.
Jag som skriver detta ska utvisas på fredag.